|
Hur många är inte historierna om slitet i skogen förr i tiden, när arbetet skedde manuellt med yxa och såg och virket kördes ner på sjöarna i ådalen med hästar. Då var vilan i kojan på kvällen ett välbehövligt avbrott |
|
 |
För bara 50 år sedan fanns många kojor
kvar i skogarna. I dag är resterna ofta mycket svåra att upptäcka, trots
att man vet nästan exakt var kojan stod. |
|
Den stora kojbyggarepoken har varit från omkring 1860 till 1950 (Kojplats väster om Övertjärn) |
 |
 |
Enklast att hitta är resterna efter
spisen |
|
Här kan man tydligt se resterna efter den kallmurade
spisen. Kallmurning betyder att man lade stenarna på varandra utan att
sammanfoga dom med murbruk. Det ställde stora krav på att muren ändå blev
tät, så att inte elden fick fäste i väggar och tak. Den här muren är byggd
mot ett stort stenblock och det kunde lagra värmen i många timmar
|
 |
 |
Ibland förstärker lite snö kojans konturer (Koja söder om Stockholmsmyren)
|
|
Kojorna var i huvudsak av två typer, dels som den här, som
var timrad på marken, dels den sk. stybbkojan, som var nergrävd och där
man skottat upp jord mot kojväggarna (se föregående bild) (Koja vid Grössjöbäcken) |
 |
|
|
Hittills har Nästes och Täljes bybor lokaliserat och märkt
ut på kartor, ett trettiotal kojor. Troligen har det funnits minst det
dubbla. I huvudsak är kojorna byggda minst 5 km från byarna
Resterna av en stall |
| Har man riktig tur, så står hela byggnaden kvar.
(Helmerssons stall vid Övertjärn) |
|
|
|
Stallen vid Övertjärnen hade plats för en
häst (Helmerssons stall vid Övertjärn) |
Då, precis som nu var man tvungen att underhålla vägarna. Den här kojan användes av vattenkörarna. Man underhöll basvägen bl.a. genom att vattna den, för att den skulle hålla, och att kälkarna skulle glida lätt. (Vattkörarkojan, vid Täljeån, norr om Mellantjärnsbodarna |
 |
