Olle Öhman, byns sista ”original”

Olle Öhman hette vårt sista ”original”. Han lyckades leva sitt liv här i byn, utan att ligga andra eller samhället till last.

Visst skrattade vi åt Olles historier många gånger, men det var åt poängen i historien, aldrig åt Olle som person.

Hans fantasi var omvittnad, och jag har många gånger funderat på om Olle verkligen trodde själv på sina historier, eller om han helt sonika drev med oss andra.

Olle hade svårt att prata med ett normalt tonläge. Han skrek mest, men under hans sista år, lät det mest som väsningar.

Olle var mycket förtjust i barnen, och det hände att han gav dom en slant, ofta en krona. Han bjöd dom även på Läkerol. Han kunde sitta i timtal och titta på när dom lekte.

I ungdomen skickades Olle ”iväg” på grund av någon orsak. Han lär ha hamnat i Västergötland, och där fått jobba som bonddräng, ett liv som säkerligen inte var alldeles lättsamt. Olle skickade brev till  Erik Perman om sin belägenhet, och han såg till att Olle kom hem igen.

Efter hemkomsten jobbade Olle med diverse arbeten åt bla. Erik Perman

Här har jag skrivit några dråpliga historier som har Olle som huvudperson. Naturligt vis så skulle Olle, på sitt hesa skrikande sätt, ha berättat dessa, för att dom ska komma till sin rätt, men ni som kände honom, får försöka att sätta er in i hans sätt att berätta.

Olle hade fruktansvärt mycket råttor hemma, som han ofta funderade på hur han skulle bli av med.

En dag kom han på att han skulle köpa en låda ”tre tums spik” och tillverka ett giller.

Han tog loss porten till uthuset, spikade i alla ”tre tums spiken” i porten och gillrade upp den. Olle låg i farstun och spanade, och när det var alldeles proppfullt av råttor under porten, så utlöste Olle gillret, porten ramlade ner, och råttorna spetsades på spikarna.

”Men då bar det av neråt E14, och jag efter. När porten nådde diket han jag hunnit i kapp den och hoppade upp på porten, och då djävlar blev det stopp” sa Olle.

Berättat av Bertil Östlund

Olle som var en hängiven fiskare av den gamla sorten, fiskade oftast på Torringen.

En gång bar det sej inte bättre än att Olle och hans fiskekompis ramlade i sjön.

Olle berättar: ”Det var 300 m djupt, och jag åkte ända ner, men där nådde jag en stoooor sten som jag tog spjärn emot, och sköt upp mej själv till ytan.

Berättat av Olle själv för Lasse Karlsson.

Olle Öhmans pappa hade en en otroligt snabb häst. Hästen var så snabb att när han körde över ”kyrkvaka” (isvak utanför kyrkan) så sprutade vattnet om hästen

Berättat på studiecirkel om byarnas historia 020313.

Olle körde timmer från Lokberget till Täljeviken. Han hade en så otroligt stark häst, och lassen bestod av

 ”7 varv sågtimmer och 500 papp” (Skulle väl troligen kunna jämföras med ett par fullstora skotarlass minst)

Berättat av Bertil Östlund

När dom första motorsågarna kom så hade Olle tillgång till en. Sågen var av den typen att det fanns bara två lägen på gasreglaget, allt eller inget.

Olle högg timmer en vår, och ställde ifrån sej sågen på skaren. Värmen från sågen gjorde att skarskorpan smälte, och sågen åkte ner i snön, varvid gasreglaget hakade i skaren och sågen gick plötsligt med full gas. Kedjans rotation gjorde att sågen åkte iväg under skaren, ut på hygget, och Olle fick springa efter och lyssna var sågen tog vägen.

Berättat av Bertil Östlund

Olle var i Helmerssons och kapade ved. Olle skrek så inivassen så käken gick ur led och man måste åka till läkaren med honom.

Berättat av Stig Olsson 2002

Olle låg på sjukhuset i Umeå. Narkosläkaren frågade Olle om han brukade ta några mediciner.

-Jag tar Läkerol svarade Olle.

Berättat av Bengt Fahner 2002